Synpunkter från
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen på den föreslagna militära test- och
övningsverksamheten i Norrbotten
till möte med
landstingets regionala beredning 29 april 2010
Svenska Freds protesterade redan 2004 mot den utökade militära
övningsverksamheten i Norrbotten när Karl Leifland lade fram sin utredning
”Snö, mörker och kyla” till dåvarande försvarsminister Leni Björklund. Den enda
regleringen kring vilka länder som skulle få komma hit och öva handlade då om
att det skulle vara länder som köper vapen av Sverige. Men Sverige har inte
följt sina egna riktlinjer om vilka som får köpa vapen, utan sålt till både
länder som varit i krig och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter. Det
innebar att man alltså föreslog att sådana länder skulle få komma hit och öva
militärt. Vi kritiserade denna brist på reglering av den militära
övningsverksamheten.
Denna kritik kvarstår.
Regler eller riktlinjer för vilka länder som ska få öva och för vilket syfte
måste tas fram i en öppen, genomlyst process.
Om man ska öva inför
fredsbevarande insatser är Norrbotten i sig inte ett sämre ställe än något
annat, men det måste tas fram restriktiva kriterier som både styr vilka
övningar som godkänns och vilka länder som tillåts testa vilket materiel.
Grundförutsättningar för sådana tillstånd måste vara följande:
- demokratiska länder som respekterar mänskliga rättigheter
- inte krigförande länder
- övningen ska syfta till att öva inför internationella fredsbevarande
FN-insatser
- öppenhet måste råda kring beslutsprocessen
Vi motsätter oss alltså
inte per definition en militär övning eller testverksamhet. Vi ser till dess
syfte och vilka förutsättningar den har för att bidra till en fredsfrämjande
politik. Handlar det till exempel om att röja ammunition eller utveckla nya
fältsjukhus, testa minröjningsfordon etc. tycker vi antagligen att det är ok.
Men det måste finnas klara riktlinjer för vilken typ av materiel som ska
testas. Det får inte stå i strid med internationella avtal eller förbud, som t
ex förbudet mot personminor och klustervapen.
Den största farhågan är
att vi genom att bjuda in krigförande länder och länder som allvarligt kränker
mänskliga rättigheter hjälper dem att bygga upp en kapacitet som Sverige själv
fördömer när den omsätts i handling. Vi kan t ex se framför oss ett scenario
där USA och Storbritannien inför framtida krig, liknande Irakkriget, använder
Norrland som övningsområde. Detta är ju fullständigt orimligt. Hur trovärdig
skulle en svensk statsminister vara som sade sig vara emot ett folkrättsvidrigt
anfall samtidigt som han eller hon lät anfallstrupperna träna i Sverige?
Sverige har gett stora
löften om konfliktförebyggande och långsiktigt tänkande i krishanteringen. Men
dessa löften rimmar illa med det ökade fokus på militära lösningar och övningar
vi ser. Även i Sverige följer vi en trend mot större fokus på militär
konflikthantering och mer omfattande våldsmandat. Försvarsberedningen har
föreslagit fokus på markstridskrafter för det svenska bidraget till
internationella militära fredsfrämjande insatser.
Det har också föreslagits
att Sverige inte ska delta med stridsflyg internationellt, både för att det
inte är tydligt vilket behov som finns av det och för att starka flygmakter
redan tagit på sig de uppdrag som finns. Trots det stod Sverige i juni 2009
värd för en omfattande Nato-ledd stridsövning i Norrbotten med syftet att
samöva Jas Gripen inför internationella fredsfrämjande insatser. Menar vi
allvar med att satsa på förebyggande av väpnade konflikter måste detta återspeglas
i handling. Därför är det viktigt att öva även inför civila insatser för att
stoppa konflikter.
Vi vill också i
sammanhanget påpeka att det är en oacceptabel omsvängning i fokus och
prioritering i och med att Sverige har prioriterat bort deltagande i FN-ledda
insatser, till förmån för fler insatser ledda av EU och Nato. Av 863 soldater i
internationell tjänst var endast 26 i FN-tjänst, men 673 under Nato-ledning och
159 deltog i EU-ledda insatser (2009).
Hållbar fred byggs med
politiska medel, genom ett demokratiskt styrelseskick, samarbete, ekonomisk
utveckling, osv. Militära medel kan aldrig skapa hållbar fred. Nato är en
militär organisation och saknar de verktyg som behövs för att bygga varaktig
fred. Dagens multidimensionella insatser behöver ledas av FN som har bred
kompetens och långsiktigt arbete med civil uppbyggnad efter konflikter. FN är
den mest lämpliga organisationen att genomföra multidimensionella insatser,
både vad gäller framgångsutsikter, kostnadseffektivitet och legitimitet.
Vi ser med oro på att
fredsbevarandet i allt större utsträckning förlitar sig på användandet av
väpnat våld och bidrar till att trappa upp konflikter istället för att dämpa
dem. En viktig anledning till detta är att civila exempelvis drabbats i stor
utsträckning av länders flygbombningar och attacker på byar. Detta är aldrig
acceptabelt. Således är det ökade fokus på att öva inför flygbombningar
oacceptabelt.
Ur ett fredsskapande
perspektiv finns många skäl till varför stridsflyg är olämpligt. Flygattacker är
ett oprecist vapen som i högsta grad riskerar civila offer och har en mycket
liten roll att spela i självförsvar. Det är väldigt sällan det går att reagera
direkt på en attack om inte planen redan är i luften. Eftersom de som
attackeras som regel inte själva har tillgång till luftstridskrafter är det
också svårt att se hur en stridsflygattack skulle kunna upplevas som
proportionerligt mot det våld som den svarar på. Det är också få inslag som
upplevs så offensivt som närvaron av stridsflyg, något som kan öka
konfliktnivån och känslan av krig.
I ett regionalt
perspektiv är det inte bara näringspolitiska vinster som måste tas med i
beräkningen. Området kring Barents och Arktis utgör en framtida potentiell
källa till konflikter, inte minst genom de naturresurser som beräknas finnas
under isen. De signaler som ett ökat antal storskaliga militärövningar riskerar
sända till omvärlden är att Sverige satsar på militär konflikthantering i
nordområdena, med upprustning, misstro och spänningar som följd. Precis som när
omvärlden oroas av ryskt vapenskrammel, riskerar övningarna att leda till
försämrade relationer mellan Nato/Europa och Ryssland. Ryssland har tidigare
reagerat mot Natoövningar nära ryska gränser som ses som aggressiva handlingar
och anledningar till rysk upprustning.
Sammanfattningsvis är det
alltså inte all form av militär testverksamhet i sig vi vänder oss emot utan
sådana övningar som motverkar en fredsfrämjande säkerhetspolitik. Det behövs
alltså restriktiva kriterier för vilken sorts övningar och tester som ska
genomföras och vilka länder som ska delta.
Till sist: Möjligheterna
att utveckla länets turism skulle avsevärt förbättras förutan de militära
stridsövningarna. Allt exotiskt länet har att erbjuda turister i form av snö,
is, mörker, kyla, alternativt det fantastiska ljuset dygnet runt sommartid i
såväl fjäll- som kustområden kommer att störas kraftigt om den militära
övnings- och testverksamheten byggs ut.
Läs gärna Linda
Åkerströms böcker ”Säkerhetspolitik för en ny tid” och ”Insats för fred”
utgivna på PAX förlag www.svenskafreds.se
Vi fortsätter gärna
diskussionen med er framöver kring militär test- och övningsverksamhet i
Norrbotten.
Vänligen
Anna-Kari Gudmundson
Ordf. Svenska Freds i Luleå
anna-kari.gudmundson@svenskafreds.se
Anna Ek
Ordförande, Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningen
0709-540513